söndag 28 april 2013

Att bjuda in till kafferep - del 3


Tack vare mina eminenta gamla handböcker för kvinnor, kan jag berätta för er hur man tänkte kring dukning till kafferep, förr i ti´n. Enligt böckerna, då.

Självklart så ska man duka med den bästa servisen. I Husmoderns presentbok, Värdinnans ABC, från 1930, kan man läsa att det även i ett enkelt hem brukar finnas en lite finare kaffeservis medan matservisen kunde vara av lite enklare slag.


Likaså duken ska vara av bästa slag. Antingen av vanligt duktyg eller spetsinfälld. men inte för breda spetsar och för mycket hål! Under spetsduken lades ett foder i färg eller en underduk. Bordet dukas antingen med kaffekoppar och kaffefat på kakassietterna, eller stå både assietter och kaffekoppar med fat direkt på bordet, och på assietterna då en liten gaffel eller sked, men inte samma sked, som tillhör kaffekoppen. En liten servett mellan kaffekoppens fat och assietten brukas här och var, men är ej nödvändig. Duken som visas på bilden här ovan är en sk. naperon, en färgrik, broderad servett. Jag tänker att det är en tryckt pappersduk, men någon av er kanske vet bättre?

Det är mycket vackert att ha en läcker duk eller löpare ovanpå den andra duken, om denna ej är spetsinfälld, och därtill  liknande dukar under kakorna på faten. Det gör bordet särskilt vårdat.


I Husmoderns presentbok, Välkomna på kaffe, från 1935, så står det att blommor på bordet inte är en nödvändighet. Det finns ju tusen andra saker som göra anspråk på utrymmet. Men att man i gengäld kan pynta rummet med blommor som står på andra ytor än just kaffebordet. På finare kafferep är det dock brukligt att pryda bordet med blommor. Någonstans har jag sett att buketten bör vara liten och med fördel kan placeras i ett enkelt glas.


Ja, herregud, det finns hur mycket som helst att läsa om gamla tiders kafferep, men jag stannar här för nu. Hoppas få möjlighet att ordna ett riktigt fint kafferep någon gång. Idag hade vi en försenad födelsedagsfika för Johan som fyllde år igår. Så här såg kaffebordet ut då, men detta var en enkel fika, inte ett kafferep. Men fint på alla sätt och vis ändå!

torsdag 25 april 2013

Saker jag inte förstår eller När ord byter betydelse




Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder ordet Retro: "stil som innebär en återgång till en tidigare stil".

Det är precis så jag använder ordet retro. För att benämna föremål, mönster, möbler mm som är nyproducerade fast i en stil som liksom minner om dåtid. Dåtid är för det mesta, då det kommer till ordet retro, mitten av 1900-talet eller senare. Föremål som ska likna en stil från 1910, benämns inte som retro, såvitt jag sett.

Personligen har jag svårt för retro. Jag vill ha äkta vara. De där nyproducerade grejerna, som vill likna något som är äldre, når sällan till samma höjder som de äkta föremålen, dvs föremålen som formgavs mellan t ex 1950-70-talet. Såklart finns det undantag. Bilderna ovan är alla exempel på lyckad formgivning i retroanda. Tycker jag. Översta bilden visar Ingela P. Arrenius djur och gubbar med magar av honeycombs. Bilden där under visar en barnbok skriven och illustrerad av Camilla Lundsten, som också driver företaget Littlephant, med bland annat många fina textila mönster. Understa bilden visar teförpackningar i retroformgivning från Garant.


Men nu funderar jag om ordet retro håller på att få en ny innebörd. Många som t ex. visar bilder på Instagram taggar sina bilder med #retro. Detta fast bilden visar en 1950-tals kaffekopp med fat från Gefle Porslin. Eller barnkläder från då personen växte upp under början av 1970-talet. Eller en miljö hemma hos mormor, inredd 1962. Eller varför inte en barnvagn från 1960-talet? Jag menar att detta inte är retro, utan äkta vara. Bilden ovan visar koppar med fat, Lindy, från Upsala-Ekeby. Många skulle kunna tagga den här bilden med #retro på Instagram. Det tycker jag är fel. Muggarna är inte nyproducerade för att likna en tidigare tids formgivning, utan formgivna under slutet av 1950-talet. (Om jag inte minns helt fel.)

Riktigt konfunderad har jag blivit sedan tidningen Retro dök upp. I den tidningen visas knappast föremål, hem, mönster eller möbler som är retro, utan äkta vara. Tidningen brukar också ha en rubrik, Vintagespecial. Varför heter tidningen Retro?

Häromveckan fanns en annons i lokaltidningen. Retroinspirerad cykel. Retro i n s p i r e r a d. Vad sjutton är det egentligen?



Jag undrar om ordet retro håller på att få en ny innebörd som något som är formgivet vid mitten på 1900-talet eller lite senare. En svensk motsvarighet till engelskans mid-century. Jag och två kollegor älskar att diskutera ordet retro, kontra vintage, antikt osv. Vi tycker att ordet missbrukas, precis som ordet vintage som numer används lite slarvigt vad gäller många gamla kläder. Hur en klänning från H&M 1978, kan benämnas som både retro och vintage på auktionssajter... (Klänningen ovan är den enda klänning, ja, det enda plagg, jag har som jag benämner som vintage. Resten av mina second-handkläder benämner jag som just... second-hand, loppis eller typ en klänning från 1950-talet.

Jag funderar. Jag förstår inte. Vad säger ni? Jag är verkligen intresserad av att höra er åsikt nu! Vad tycker ni ordet retro står för? Är det viktigt att ord används "rätt"?

söndag 21 april 2013

När man kan motivera varenda köp




Häromsistens drabbades jag av ett akut måste-ha-begär. Det hände när jag läste Mokkasinbloggen och såg världens fluffigaste tyllkjol. För barn. Ja, jag vet inte riktigt vad som flög i mig, men jag kände att jag bara måste köpa den till Majlis.

Själv lekte jag aldrig prinsessa när jag var liten men jag gillade verkligen att klä ut mig. Majlis leker heller aldrig prinsessa, hon vet väl knappt vad det är... Hon gillar att byta kläder. Rätt vad det är har hon stövlar och vantar på och säger - Hej då, mamma, nu går vi till förskolan, och så drar hon iväg dockan Anette och några nallar i vagnen.




Ok. Jag klickade hem tyllkjolen. Och en bunt silkespapper som jag ska testa att göra egna pom-poms av. I veckan kom kjolen och den är, om möjligt, än fluffigare än vad jag kunnat drömma om. Jag blev jätteglad! Majlis blev... glad. Idag provade hon den, snurrade, hoppade och verkade riktigt glad över den!

måndag 15 april 2013

I väntan på våren


Jag tog på mig mina vårskor idag. Fast det regnade. Tänkte att nu är det väl ändå vår. Med vårskor kanske jag kan snabba på den lite grann...






Här hemma finns massor av pelargoner och andra blommor. Små stickingar och blommande större blommor trängs innanför smutsiga fönsterrutor. Ibland tänker jag att jag skulle vilja vara ledig från jobbet en dag, bara för att få plocka med blommorna, krafsa lite i jorden och knipsa av rassliga blad. Sitta och stirra på allt fint som växer så att det knakar. Jag ska i alla fall börja putsa fönstren någon kväll den här veckan efter att Majlis somnat.



Majlis ja. Hon är rolig hon, kan jag berätta. Ungefär varje dag har vi födelsedagsfika för favoritdockan Anette som brukar fylla 2 eller 34 år. Vi får höra sagor om troll och elefanter och igår överraskade hon oss med en helt ny sång om Ellen som inte tycker om att slåss. Ellen är en barnboksfigur och sången som har samma melodi som Imse, vimse spindel, går såhär:

Lilla, lilla Ellen är vår nya vän.
Hon tycker om att kramas, inte, inte slåss. (Vid "kramas", så kramade hon om sig själv)
Inte slå din kompis, då säger Ellen stop. (Håller fram en hand, som ett stopptecken.)
Du ska vara rädd om din lilla kompis kropp.

Ja, vad säger man? Vi väntar otåligt på våren men mitt hjärta blir varmt när jag får vara med Majlis och lyssna på hennes fantastiska fantasifulla berättelser och spröda sånger.

torsdag 11 april 2013

Dreja lika


Inte sällan uttrycker folk sin beundran inför att jag drejar så lika. - Hur går det till, hur kan du dreja så lika? brukar de fråga.


När min kvarnade lera kommer ut från lerkvarnen så mäter jag upp klösar. Tidigare, innan jag hade kvarnen, så vägde jag klösarna. Nu mäter jag. Många av mina muggar  till exempel, har klösar som är ca 3 cm långa. I en bok har jag alla mått uppskrivna på former som jag drejar. Alla mått på mina ordinarie former, vill säga. Där står längd på klös samt formens höjd- och diametermått.


Den första formen som jag drejar, när jag till exempel ska dreja muggar, den drejar jag upp i de rätta måtten. Utifrån den ställer jag in min måttpinne, som jag sedan drejar resten av omgången efter. Den ställs alltså in så att jag kan dreja upp formerna och se hur högt jag ska och hur vid formen ska bli. Varje drejomgång blir relativt lika, det skiljer endast någon mm hit och dit.

Så här drejar jag nästan allt jag gör. Viktigast att få lika är muggar och små skålar. Jag tycker också att det är viktigt att mina blomkrukor blir något så när lika. Men när det kommer till kannor, tekannor, stora skålar, då drejar jag alltid utan måttpinnen. Men ofta med lika mängd lera ändå. Det gör inte så mycket om kannor inte blir exakta, de säljs ju en och en, till skillnad mot muggar som inte sällan säljs flera stycken vid samma tillfälle.

Naturligtvis ligger det mycket träning bakom att kunna dreja lika. De flesta av mina former sitter faktiskt nästan automatiskt i händerna, men måttpinnen får mig att slappna av, jag vet liksom att det är dit jag ska. Jag gillar min drejpinne!

måndag 8 april 2013

Att bjuda in till kafferep, del 2


Jag har alltid tänkt på kafferep som en ren fikastund, endast innehållande kaffebröd. Nu när jag har läst in mig lite mer på ämnet i gamla böcker, förstår jag att det kanske inte bara har varit kaffebröd som bjudits på äldre tiders kafferep.


Ett kafferep behöver inte bjuda på 7 sorter, men inte bör det heller anses för mycket med denna siffra! Så står det i Husmoderns presentbok, Värdinnans ABC från 1930. Först litet fyllnad: hembakat vetebröd, påbredda scones eller med smör särskilt framsatt, eller påbredda käx med ost eller marmelad, eller hembakade wienerbröd och delikatesskorpor. Där har vi redan två sorter. Så en, helst två, mjuka kakor och gärna då någon, som är särskilt påkostad. Så ett par sorters småbröd, till exempel smörblad, vaniljbröd eller dyligt, och slutligen en tårta - och man är uppe i sju! Vilken tårta man väljer beror ju på vars och ens smak; en tårta, som alla bruka tycka om, är rulltårta med chokladsås.



I min andra lilla bibel på ämnet, Husmoderns presentbok, Välkomna på kaffe, från 1935, står det att antalet sorter beror på det samhälle man tillhör samt hur gammalt kafferepsumgänget är. Är det brukligt i ett samhälle att bjuda på tolv sorter, så ska man bjuda på tolv sorter. På många orter och i många kretsar tänker man ju främst på figuren, där vankas inte så mycket dopp, som där man inte tänker på figuren. Men vi skulle inte vilja råda någon att bjuda på färre sorter än de andra damerna i trakten.

Idag träffade jag Tant Daisy, 95 år och god vän till mina föräldrar. Jag frågade henne lite om kafferep, men hon kunde inte minnas att hon någonsin varit på något kafferep. När det kom till fika tänkte hon närmast på den syjunta som hon var med i när hon var yngre. Då fikade man vid varje träff.

Önskar jag kunde resa tillbaka i tiden för att vara med på ett riktigt kafferep. Ett där man inte tänkte på figuren då...

Nästa del: Hur dukar man på kafferepet?

lördag 6 april 2013

Små, små knoppar


Jag drejar små, små örhängen. - Men varför rullar du inte bara små kulor, var det någon som frågade mig för flera år sedan. Därför att det är roligare att dreja dem, svarade jag då. Pilligt, javisst, men det är ju det som är själva grejen. Och när man väl fått in snitsen så går det undan!


Jag drejar dem på klös, vilket innebär att jag har en stor klös (= lerklump) på drejskivan som jag drejar små, små knoppar ifrån. De är så små att fingrarna inte riktigt räcker till, så jag tar hjälp av en liten kniv. Med kniven skär jag av dem också. Vanligtvis hetstorkar jag dem med en värmepistol. När de är rätt torra skär jag till botten så att den är riktigt platt.

Därefter placerar jag dem på en kavalett där jag målar dem med engobe. Efter första bränningen glaserar jag dem. Det gör jag genom att placera dem på en gaffel som jag försiktigt sänker ner i glasyren. Genom åren är det dock många små knoppar som har ramlat av och singlat ner på botten av glasyrhinken... När knopparna är färdigbrända monterar jag dem på örhängesstickare som jag vanligtvis köper från Slöjddetaljer.

Hepp! Klart!



onsdag 3 april 2013

Något om den senaste tidens shoppinghets



Under de senaste månaderna har jag handlat en ofantlig massa grejer och kläder på loppisar, det mesta på Erikshjälpen. Det är inte direkt så att vi lider brist på grejer eller kläder i min familj och ändå... mer och mer... Oftast går det till så att jag, särskilt om tisdagarna och torsdagarna, (då Erikshjälpen har öppet i min stad) känner att jag har lite tråkigt på jobbet och att ett besök på Erikshjälpen kanske kan pigga upp...

Så var det igår. Jag cyklade dit och vips så hade jag köpt den här nätta pinnsoffan! Hepp! Inte alls svårt.



Tidigare i vintras köpte jag den här kappan till Majlis. Den har ett fint motveck i ryggen och ett underbart småmönstrat rosa bomullstyg som foder. När Majlis har den på sig och jag har min gröna lodenrock, är vi riktiga likisar! Som hon själv uttryckte sig i helgen då vi använde kappan varje gång vi gick ut: - Jag tycker att jag är fin.



Lite mer casual är det här gamla kitet från Polarn och Pyret. Ettrigt grönt likt ärtor. Byxorna smiter åt lite grann redan, men jackan ska vi nog hinna använda innan även den blir för liten. Jag tycker att det är så himla fint med raka och enkla former på barnkläder!



I påskpresent från mormor, a k a min mamma, fick Majlis en lite docksulky. Också ett loppisfynd. Vagnen har pimpats lite av mamma eftersom den där flärpen som dockorna ska ha mellan benen för att inte ramla ur, saknades. Hon har satt dit ett blommigt band istället. I vagnen sitter Mimmi, som inte är ett loppisfynd. En likadan docka såg jag första gången hos Mette.



Det är en hel del textil som jag fyndar när jag är ute på mina rundor. På Myrorna hittade jag två gardinlängder med tryck av blomkrukor och olika sorters krukväxter. Jag tycker att de är så somriga och fina men jag har ingen aning om var jag ska ha dem. Hade jag hittat fyra längder hade de alldeles säkert fått komma upp i vårt matrum.


Vid samma tillfälle hittade jag den här duken i sånt där riktigt tungt bomullstyg. Duken är fyrkantig och rätt stor. Jag som tidigare inte har varit särskilt förtjust i dukar annat än när de täcker bordet helt, har sakta börjat falla för dukar som endast täcker en del av bordet. Den här duken kommer definitivt att pryda vårt matbord snart!


Bra att ha är också gamla mjuka stoppade täcken. Nu har jag en hel massa. Vissa oömma, relativt nya, brukar vi ha som filtar på stranden om somrarna. Det här täcket pryder än så länge vår säng och värmer mig som extratäcke om nätterna.


Extra tur hade jag för några veckor sedan då jag vid Erikshjälpens öppning gick rakt in mot blomkrukehyllan. Ohotad kunde jag snappa åt mig den här lilla godingen till blomkruka, Luna från Bo Fajans. Fatet hittade jag igår. Ofta saknas faten när man köper gamla blomkrukor. Jag har turen att kunna komplettera med egendrejade om jag inte hittar de äkta!


Efter att ha funderat en del på klängväxter har jag kommit fram till att en sådan ska vi ha hemma. Den ska ringla sig upp runt öppningen mellan vardagsrum och matrum, har jag tänkt. I och med att den tanken var väckt startade också projekt Leta väggampel. Jag behövde inte leta särskilt länge förrän jag hittade denna och en till på Biståndsgruppen. Dock är det en Passionsblomma som ska få pryda platsen istället för en pelargon. Ska bara invänta lite rötter på skottet som jag fått från en gammal kollega.

Ja hörrni, det var en del av det jag fyndat under den senaste tiden. Ni kan lika gärna kalla mig K ö p g a l e n. Nu ska jag (och min plånka) vila från allt vad loppisar heter. Åtminstone någon vecka.